Tiden läker alla sår…..

Dom säger det iaf.
Men jag vet att det finns sår som aldrig någonsin kommer att läka.
Det är ärr, ärr som går så djupt att dom emellanåt spricker och börjar blöda igen.
Just så är det idag.
Jag har väntat på denna dagen och ändå drogs mattan under mig bort och jag ramlade hårdare än jag trodde.
Tänk att saker som har hänt för flera år sedan kan kännas så färska inuti i en. Precis som att man vore tillbaka på den tiden och återupplevde dessa saker igen!

Det kvittar nog hur förberedd man försökt vara på denna stunden. För nu när den är verklig så känns den minst lika mycket.
Just nu i skrivandes stund så känns det bättre.
Men det gjorde det inte för en timme sedan.
För en timme sedan hade jag kunnat lägga mig i fosterställning på golvet och bara gråtit över hur ont det gjorde i mig.
Jag hade kunnat gråta så för hur mycket jag lät mitt unga jag genom gå för något som hon trodde var kärlek.
Men det där var bara ren och skär manipulation och spel. Spel på det goda och oskyldiga i henne.
Det som så småningom skulle bli tvivel och misstänksamhet inför att träffa nya människor.
Tvivel på att någon någonsin skulle tycka om henne för den hon egentligen var.
Rädsla för att någonsin släppa in någon på djupet igen och riskera att bli sårad.
Det har tagit många år av bråk, både med mig själv men även med mannen, tårar, tålamod (mest från hans sida) och ångest.
Ångest över att allt jag visste om livet var ”fel”.
Jag visste inte att man kompromissade. Jag visste inte att det var okej att bråka så länge man löste det.
Mitt svar på allt var att fly.
Jag skulle sticka så fort det blev jobbigt.
Kunde jag inte det så fick jag panik och blackouts.
Jag har fortfarande problem med att lita på folk och jag är väldigt snabb med att döma.
Jag jobbar på det och har blivit bättre på att ta konflikter, jag står, mer och mer, för mina åsikter och känslor.
Jag jobbar på mycket och har kommit en väldigt lång bit på vägen, men än är där mycket kvar att lära.

Jag är bara så oerhört och evigt tacksam för min familj, mina vänner men framförallt för min man.

Älskling. Utan dig vet jag inte var jag hade varit. Tanken på var skrämmer mig och jag vill helst inte tänka på det.
Men det är utan tvekan DU som räddat mig!
DU har fått mig att inse mitt eget värde. DU har lagat det som varit sönder.
DU har lappat ihop det som inte gått att laga.
DU är hjälten i min saga!