Ny Dag!

Nya tag…..

Nu är det ”bara” 19 pass kvar att jobba. Och varje morgonmöte är det samma sak. Så fort någon av dom börjar prata så stiger ångesten upp i halsen och sätter sig. Och varje morgonmöte så får mannen övertala mig att stanna kvar och påminna mig om att det går över.

Jag HATAR mitt huvud och jag hatar att jag låtit det gå så här långt med allt.

Här om dagen så såg jag ett inlägg på Instagram som Mia Skäringer hade lagt ut om en dokumentär. En våldsam kärlek, heter den. När jag satt och tittade igenom de 5 avsnitten så kryper det fram saker hela tiden. Jag har förträngt väldigt mycket av allt som hänt dom åren. Det känns ju liksom som att jag inte ens borde tänka på det längre eftersom det gått så många år nu. Men jag måste (vilket jag kan göra ibland) inse att det kommer alltid att vara en del av mig. Skamen, förnedringen och framförallt tvivlet. Min tillit till människor är borta. Jag släpper inte in någon på djupet. Jag är en väldigt öppen person. Jag har inga problem med att prata om mitt liv och så. Men jag gör ju det på ett bagateliserande vis. Jag kan än idag känna skuld i det som hände. Om jag bara….. Hade jag bara…… Jag skulle inte….. Det hade kunnat förhindras om jag bara….. Han hade ju inte det lätt….. Hans uppväxt var ju….. Och hur mycket jag än vet att det inte är ursäkter så vrider mitt huvud på det och det blir ett okej beteende.

• 

Vilket gör att det blir en inre kamp i mig. En kamp som pågått i snart 20 år där jag försöker att bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt är bra. Men det är inte bra! Och jag kan ibland bli så arg på folk runt omkring som inte gjorde mer! Som inte såg! Men samtidigt så var jag ju inte villig att gå heller. Han var ju den! Han var ju den jag skulle rädda, som skulle ”rädda” mig! Som jag skulle bli gammal med…… Så även om jag kan bli arg så vet jag ju att vissa gjorde sitt bästa för att få mig att se.

Det som ändå kändes mest, och gör fortfarande, är att folk inte tror/trodde på mig. Folk höll och håller fortfarande honom bakom ryggen. Trots det han gjort mot mig, mot barnen, mot sina andra barn. Så finns där fortfarande folk som tycker synd om honom!?

Jag är bara tacksam för att jag inte lät det gå längre än det gjorde. Att jag faktiskt hade så pass mycket styrka i mig att jag lyckades gå! Jag är tacksam över att T kom in i mitt liv när han gjorde, annars hade mitt liv kanske fortfarande varit på det viset.

Nu är jag iaf på rätt väg i mitt liv. Jag ska hitta en KBT terapeut och så får jag förhoppningsvis den hjälp jag behöver.

Pms i all ära men när hjärnspökena börjar ta över den platsen så får man kanske inse att man behöver ha hjälp utifrån.

Oavsett vilket. Idag fyller han år! Han som ger mig så mycket gråa hår. Han som driver mig till vansinne och det är mer än en gång som jag har sagt (inombords) att jag ska skilja mig. Men i slutändan så är han min hjälte. Han är den som hjälpt mig plocka ihop bitarna och som försökt ge mig styrka i mig själv. Han är den som har låtit mig ta ut all min och barnen ilska över honom när han inte ens förtjänat det. Då har han ändå stått pall och inte vikt från vår sida!

Han har absolut sin fel och brister men vem har inte det!

Stort grattis på födelsedagen min älskade ängel!

•