Bara för att jag älskar henne!

Min syster har en tuff period just nu och det i sin tur har gjort att hon inte mår speciellt bra, psykiskt, just nu.
Eftersom jag är en person som själv lever med psykisk ohälsa så vet jag hur dåligt man kan må.
Så idag lämnade jag de två yngsta till min bror och svägerska och styrde bilen till Gantofta bara för att ge henne lite systerligkärlek.
Det blev en härlig promenad i Råådalen där vi bara snackade en massa skit och där hon fick kräka av sig lite om allt.

Vår relation är något jag är oerhört glad och stolt över.
Hon är verkligen min absolut bästa vän och hon finns där för en i alla lägen.
Så denna gången var det min tur att visa att jag finns där för henne också.
Det finns inte mycket vi inte gör för varandra.
Jag hade önskat att syskon kunde ha den relationen som vi har till varandra. <3

Jag har ju som sagt en psykisk ohälsa.
Jag har, sedan tonåren, levt med depression och ångest till och från genom hela livet.
Men det är inte tills för 2-3 år sedan jag som jag verkligen började jobba med det.
Jag fattade inte varför jag alltid mådde dåligt när jag skulle ha mens.
Jag hade ju så klart hört talats om PMS förr, men tyckte att ja ja det är inte det jag har.
Men så till sist så tog jag tag i det och jodå. PMDS var ett faktum.
Det börjar med att det kryper i kroppen.
Minsta lilla monotona ljud kunde trigga igång ett utbrott.
Min familj ville jag inte ens vara i närheten utav.
Jag kunde skälla på barnen för bagateller och sen få ångest över det och bara tappa all livsvilja.
Det kunde även bli så himla illa att jag hade kunnat lämna allt jag hade och bara gå.
Den som blev mest ”hatad” var ju då min man.
Honom hade jag kunnat ha ihjäl utan att blinka.
Tack och lov att man ändå har lite mänsklighet i sig och sunt förnuft.
Han är även den som varit min största stöttepelare genom det hela.
Han hittade en tablett som visat väldigt stor effekt vid PMS.

Så jag fick testa den.
Och den hjälpte.
Jag är inte fri från min PMDS, men den är betydligt mildare än den var.
Jag har börjat öppna mig mer om just denna biten av mitt liv och mitt mående för att jag anser att det behöver komma upp till ytan.
Det förloras alldeles för många liv till psykisk ohälsa och mycket för att det inte pratas om det.
Det ligger en dold skam i att må dåligt.
Man förväntas inte att hänga ut sin skitiga tvätt för allmän beskådning.
Men vad händer om man inte tar tag i den här skitiga tvätten överhuvudtaget?
Till sist så drunknar man i det och kan inte riktigt ta sig upp.
Då blir det lättare att bara stanna kvar i den och låta den sakta kväva en till döds.
Och det är inget jag anser är okej.
Jag förespråkar inte ett kaos av ”galningar” men jag förespråkar förståelse och ödmjukhet till folk som inte mår bra.
Det är inte bara att ta sig i kragen och skärpa till sig.
Hade det varit det så hade nog de flesta gjort det.

Nog om detta för idag.
För nu väntar det där tråkiga som inte blev gjort igår.
Ironiskt nog så ska jag vika tvätt ;-P