Nu vill jag hem!

I 3 dagar har jag varit ensam uska på VC.
Då mina underbara kollegor gått och blivit sjuka.
Vi har fått hålla den externa provtagningen stäng för att jag ska kunna hinna med det akuta som är hos läkaren osv.
Och jag kan ju säga att det inte har varit brist på arbete.
För utöver att vi ska prover till läkarna så ska det registreras när hsv kommer med prover som dom har tagit på respektive boende, det ska tas emot samtal. Det ska tas EKG osv osv.
Jag är evigt tacksam över att ha de kollegorna jag har som på alla sätt och vis har försökt att underlätta för mig trots att dom också är kort på folk.
Hade det varit för 1 år sedan så hade jag utan tvekan kunnat ha den externa provtagningen öppen också men inte i dagens läge.
Jag orkar inte.
Jag får lite smått panik när det hopar sig här. DET är en känsla jag hatar!
Jag hatar att jag inte kan hålla alla dessa bollar i luften längre.
Och jag vet ju var jag är på väg och det stör mig ännu mer.
Jag har aldrig kunnat se mig själv som utarbetad eller mentalt trött.
Mitt huvud är van vid ett visst tempo och jag har inte haft problem att hålla det så länge jag inte blir avbruten.
Men jag blir ju avbruten. Konstant hela tiden på ett eller ett annat sätt.
Även om det är i all välmening så blir det fortfarande ett avbrott och jag tappar fokus.
Nu sitter jag här med hörselgångsinflammation som, inte nog med att det gör ont, gör att jag blir yr det klickar och knäpper i örat i tid och otid, jag kan inte sålla med ljuden.
Det känns som att man sitter med örat mot en dörr och försöker tjuvlyssna på när någon på andra sida pratar. Eller som att man ligger med huvudet under vatten i ett badkar och någon ovanför vattnet pratar.
Extremt irriterande.
Och jag är så himla trött på allt som har med mina j*a öron att göra att jag blir så oerhört frustrerad när dom inte ”funkar” som dom ”ska” (Dom funkar ju dåligt som det är redan)
Så just NU vill jag bara hem.
Jag vill hem och bara ligga i min säng utan en massa ljud omkring mig.
Jag vill hem och bara vara ifred.
Jag hatar denna känslan och hur mycket jag än försöker att mota bort den så bara kryper den närmare och närmare.
Jag är egentligen inte en negativ person. Eller jo i grunden är jag kanske.
Jag är en grubblare och tänker väldigt ofta på vad ska KAN hända om……
Men jag försöker att se saker och ting positivt.
Men just nu är det väldigt svårt!
Jag anser inte att ens jobb ska göra en så slut på energi att man inte orkar med familjen hemma.
Då är det ju något så är j*gt fel.
Att man kan vara lite trött osv efter en hel dags jobb, absolut.
Men när det är så pass att man inte ens vill höra deras röster, då är där ju något som är käpp rätt fel.