Hoppla!

Ja vad ska man säga. Det var ett tag sedan. Men jag har inte alls känt för att skriva någonting.
Det hade liksom bara blivit en massa negativt. Enda sedan jag började här igen så har jag bara mått dåligt. Jag har vantrivts och inte alls kunnat hitta någonting positivt med att vara här.
Det gick ju inte som jag hade planerat.
Jag hade ju planerat att jobba med vissa av mina gamla kollegor på ett av mina favorit ställen.
Istället så hamnar jag på det mest hatade stället i hela kommunen.
Kollegorna är helt okej. De få man lärt känna. Man träffas inte speciellt mycket och när man gör det så är det mest jobbprat.
Nä fy för. Aldrig igen!
Det är inte vad det en gång var och jag beundrar dom som stannat kvar i så många år och fortfarande gör sitt yttersta för brukarna.
Jag är dock inte en av dom.
Men vet ni vad!!!!!!?
I torsdags fick jag ett samtal som fick alla pusselbitar att hamna på plats!
Chefen från Kävlinge VC ringde och erbjöd mig mitt gamla jobb!
JJJJJAAAAAA!
Så om 5 veckor så är jag tillbaka där jag hör hemma!

Jag längtar! Det här med att båda jobbar oregelbundna tider funkar inte riktigt när man har små barn i skolåldern. Helst av allt hade jag inte velat jobba alls 😂 Men så funkar det inte riktigt.

Det har ju hunnit hända en helt del sedan jag sist skrev.
Vi har haft sommar. Och vilken underbar sommar vi fick till sist.
Min älskade Kevin fick äntligen sitt körkort!
Jag kan inte riktigt fatta att han är så stor nu. I mina ögon kommer han alltid att vara den lille äventyraren som kom hem med armarna fulla av sniglar, gråsuggor och alla andra möjliga kryp han hittade när han var ute och lekte.
Liam har börjar 8:an och är just nu mitt uppe i sin härliga *ironi* tonårsperiod. Måtte den vara över snart.

Emil har hunnit fylla 6 år och började i 0:an.
Stolt som en tupp är han. Men han tycker dock att dom hade kunnat börja lära sig läsa redan. Så det har vi fått börja med där hemma för att stilla minis begär.

I övrigt så går livet sin gilla gång.
Jag är just nu mer nere än uppe i humöret och ångesten är mer märkbar än förr.
MEN. Det kommer att gå över!
Jag vet det. Men i känslan är det drygt.
Nåja. Det är ju så här varje höst. Jag får helt enkelt börja sola lite hemma så att jag får min D-vitamin.

Nä nu ska jag ta och fortsätta här.

Har jag sagt att jag ska tillbaka till Kävlinge 😉
Wiiihhoooo!!!