Jag har hittat min grej!

Måndag – torsdag denna veckan har jag bannemig börjat med löpträning. DET är något som verkligen föll mig i smaken.
Det är svårt att förklara vad det är som gör det. Men känslan av att bli trött, skriket i lungorna och känslan av att inte få luft är så härlig.
Men på helgen får det vara stopp.
Jag har ju en lite tendens att sätta ribban för högt enbart för att jag ska misslyckas och på så sätt kunna bli arg på mig själv och gå ner mig. Det är ett beteende jag haft hela livet.
Det är rätt märkligt ändå hur man kan se saker från ett annat sätt ju mer man öppnar upp sitt sinne och faktiskt tar åt sig av hur andra uppfattar er.
Jag har ju på senare tid insett att mitt sätt att se på saker och ting inte alltid varit speciellt bra eller trevligt.
Hur jag har uppfört mig mot folk är inte alltid okej. Och då är det i huvudsak min familj det gäller. Jag har sällan om aldrig respekterat barnens åsikter och privatliv. Det var där ingen som gjorde när jag växte upp. Inte för att dom la ner speciellt mycket tid på ATT ta reda på saker och ting. I min familj så var man mest bara. Det är iaf så jag uppfattade det som. Jag kan inte minnas att vi hade trevliga familjestunder eller liknande.
Inga speciella traditioner heller för den delen.
Men jag har ju fått höra mer än en gång att jag haft min egen lilla uppfattning och fantasi om hur vårt liv har sett ut.
Och det är inte förens nu nyligen som jag börjat lägga märke till min bipolära sida.
När jag öppnar upp och tänker på hur och vad jag gör så faller alla pusselbitar på plats.
Jag har ju alltid haft en depression i mitt liv.
Jag har aldrig kunnat förstå varför den finns där hela tiden. Även när jag inte har något att vara deprimerad över.
Men när jag har börjar rannsaka mig själv och tittar på mina mönster så ser jag ju att jag troligtvis är manodepressiv.
Mina ner perioder kommer i samband med att jag har en manisk period.
Om det så är att tvätta eller vad det nu är.
Denna helgen har min fixering varit att putsa fönster och få upp julpyntet.
För det hade vi planerat förra helgen att vi skulle göra denna.
Min plan sprack när stegen inte räckte upp och det slutar med att jag ändå behöver hänga mig ut för att putsa våra fönster.
Sen kom svågern med familj och skulle byta däck och sällskapa lite. Och för en ”normal” person så är det inte hela världen.
Men för mig så rasade allt! Jag blev på skit dåligt humör och började hugga på mannen för att som vanligt så är det hans fel!
Och sen får jag ångest för att jag är otrevlig och vill bara dö!
Och det är inte så att det bara är så igår. Jag kan verkligen inte vara social. Jag kan inte sitta en helt kväll eller när det nu bär av och vara social utan att det egentligen kryper i hela min kropp.
Jag har alltid 10000000 saker i huvudet som jag måste hinna med istället.
Och att det sociala får vänta tills då och då. Och när då och då kommer så är där 10000000 ny saker som måste göras. Och så håller det på.
Jag blir lite orolig över att det har pågått i så många år men att ingen har märkt något?!
Eller har folk märk men jag har inte hört?!
Jag vet ju att Totte många gånger har påtalat vissa saker. Men eftersom har är skulden till allt ont i mitt liv ( i mitt huvud under dessa perioder) så kan man inte lita på vad han säger.
Den senaste tiden har vi fått saker och ting att funka så himla bra. Och mycket av det är ju tack vare att jag har lärt mig att öppna käften när saker och ting triggar mig och inte låter min hjärna spinga iväg och hitta på en massa scenarier som inte ens är i närheten av verkliga.
Jag har iaf gjort slag i saken och postat min remiss till ett ställe. Så nu väntar jag bara på att få en tid så jag kan börja min behandling.

Idag är det då tänkt att jag ska bli färdig med mitt julstök. Så håll tummarna för att det kommer att gå vägen.

Livet?!
Emil har minsann tappat två tänder denna veckan. Herrejösses vad pågen växer.
Liam är Liam. Ibland skymtas vår underbara grabb och värmer våra hjärtan. Men får vara glad för det lilla här i livet. Det är inte för evigt men fy fan vad jobbigt det är när det beger sig.
Kevin. Kevin är en vuxen ung man som hela tiden lär sig nya saker om vad det är att vara vuxen och jag är så glad och tacksam för att jag får följa hans utveckling.