Kan detta vara slutet tror ni?

Det börjar kännas som höst i luften. Tycker ni inte det? Idag tog jag dock, i ren protest, på mig en klänning. Man får krama ut det sista ur sommaren.
Den senaste tiden har varit sisådär. Jag tycker att mina svackor blir längre och djupare nu igen.
Sen vet jag inte om det är för att hösten faktiskt är på väg som är orsaken.
Men huvudet vill inte alls samarbeta med min kropp.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Tack och lov så har jag den mannen jag har! Även om jag ibland kan tycka att han inte ska så gör han sakerna som jag har sagt att jag ska göra men som jag inte orkar ta tag i. Hela helgen höll vi på i trädgården.
Vi klippte ner vårat buskage som vuxit sig lite väl vilt. Harvat gårdsplanen, fräst en gräskant osv.
Ja en massa som han egentligen inte ser något med men gör det för min skull. <3
Igår nämnde jag att jag behövde tömma den ena växthuset och att jag skulle kanske ta tag i det idag.
I förmiddags får jag en bild där han redan var igång med det.
Jag älskar honom lite mer för varje dag som går <3
I väldigt många år har jag haft väldigt svårt för att förstå hur någon kan älska mig så som han säger att han gör. Jag har hela tiden gått och väntat på att han ska göra bort sig. Att han ska förstöra för mig, för oss. Att han ska såra mig osv. Det har ju gjort att jag hela tiden har varit på min vakt. Inte varje dag och inte hela tiden. Men när dom dagarna har kommit så har dom kommit med dunder och brak. Det har även gjort att jag aldrig riktigt sett allt han gör för mig och hur mycket han finns där för mig.
Den senaste tiden så är det jag som stått för att göra vårat liv väldigt otryggt och ostabilt.
Jag har alltid försökt sabotera (undermedvetet) för mig själv. Bättre att föregå än att föregås, eller hur är det man säger?
Hans tålamod tog iaf slut och jag blev tvungen att verkligen stå för konsekvenserna av mina handlingar. Något jag aldrig riktigt behövt eller gjort innan.
Tack vare det så har jag fått upp ögonen ordentligt för vad det är vi har och på vad som är viktigt för mig!
Min familj är det absolut viktigaste som finns i mitt liv. Det livet han och jag har byggt upp tillsammans.
Mina hjärnspöken har i alla år alltid påtalat att jag inte behöver honom, att han egentligen inte älskar dig eller dina barn. Han förstör dina barn. Han ger inte er tillräckligt med kärlek osv. osv.
Tänk er själva att gå runt med dessa tankar titt som tätt och samtidigt ”veta” att det inte är så.
Iaf. Även om det höll på att kosta mig det viktigaste i mitt liv så är det något av det bästa som hänt mig!
Nu äntligen ser jag allt så mycket tydligare och framförallt så känner jag det!
Den senaste veckan har varit hemsk med mitt huvud. Jag har en konstant mani om att jag måste ändra något och det blir kaos i mitt huvud för jag inte får rätt på det.
Det räcker att han håller om mig så försvinner det. Mitt huvud blir tyst och det är bara hans andetag jag hör.
Ni som vet, ni vet precis vad jag pratar om. Ni andra kommer aldrig att förstå.
Det har blivit väldigt mycket skriveri om honom på senaste tiden. Men han har fått alldeles för lite cred för allt han gör och gjort genom alla åren för mig och barnen.
Älskling! DU ÄR DET VIKTIGASTE I VÅRA LIV!

Om exakt 10 dagar så fyller minstingen år!
Mamma har gjort en nedräkningskalender till honom. Den sitter på hans garderobsdörr och där kryssar han för varje dag som går 🙂
Detta kommer att bli hans bästa födelsedag någonsin!
Jag har haft ett lite finger med i allas presenter till honom så att han verkligen skulle få det han ville ha!
Jag är helt extas över att se hans miner varje gång han öppnar ett paket 😀
Jag kan när jag vill 😉
I helgen jobbar mannen och vi andra (förutom Kevin) ska på kalas till Ebba! 14!? När hände det lixom?
Jag är fortfarande bara 27! *skakar på huvudet*
När vi kommer hem därifrån så ska Emil på kalas till sina ena klasskamrat. Mamma kanske skulle passa på att ta en lång promenad då kanske?
Det har ju inte blivit mycket av den varan sedan olyckan med tån.
Men nu har jag börjat kunna ha skor på mig igen så det bör funka.
Vi får helt enkelt se 🙂
Sen på söndag funderar jag på att åka till en skog med bara Emil och bara umgås med honom.
Det är ju snart dags för skolan. Så han är lite uppe i varv just för tillfället. Han ska ju början 1:an!
Det är stort!
Eller så åker vi kanske och hälsar på hos frugan!

Ha det nu bäst.
Puss och kram på er