Fast forward…..

Vad sägs om att vi bara spolar fram till nu och så låtsas vi att det bara varit ett enda stort sommarlov från sist? 😉
Livet har verkligen visat sina prövningar detta året.
Nog väldigt mycket därför det inte blivit skrivet något den senaste tiden.
Orken och viljan har inte funnits där.
Det har precis räckt till för att orka med dagens timmar (knappt)
Men det börjar kännas bättre. Även om mörkret ser till att göra sitt för att få måendet att vackla.
Men som sagt, livet levs varje dag. Ibland lite mer ibland lite mindre.
Ni som följt bloggen innan vet om att jag har väntat på att få till en utredning och efter mycket om och men så kom kallelsen äntligen!
Nu är den klar och även om det inte kom som en överraskning så blev jag lättad.
ADHD blev det slutgiltiga beskedet.
Det var nog något av det absolut värsta jag har varit med om.
På den mentala fronten.
Efter att ha gjort test nummer 2 så bröt jag total ihop i bilen utanför.
Tårarna bara sprutade och jag kunde inte kontrollera gråten.
Jag var så mentalt slut i huvudet att jag tvärdäckade i soffan efter maten.
Och dagen efter var det som att hjärnan var gjord av gröt.
Fy fan säger jag bara.
Och egentligen är det inget speciellt med testen så sätt. Men jag är en av dom som försöker hålla mig samlad. Att lägga all den energin på att hålla mig samlad och fokuserad i över 1 timme, där hela mitt inre och min hjärna håller på att slå volter för att dom bara vill explodera, är extremt energikrävande.
Jag mådde illa till sist.
Men jag fick min diagnos även om jag var helt inställd på att han skulle säga att där inte var något ”fel” utan jag ska bara skärpa till mig. Typ.
Jag kunde inte förstå riktigt vad han sa när han sa det så jag fick dubbelkolla med Totte om det faktiskt var så att han satte en diagnos.
Ja, älskling. Det gjorde han. Du kommer att få hjälp.
TACK!
I 36 år har jag kunnat hantera mig själv.
Med det menar jag att jag inte har brytt mig speciellt mycket på hur jag och mitt sätt har påverkat min familj utan dom har bara fått gilla läget mer eller mindre.
Men dom senaste åren har jag blivit mer medveten om vad jag gör, hur jag mår, vad jag ställer till med och min ångest bara växer!
Jag hatar känslan av att jag bara ställer till det hela tiden. Att jag hela tiden sårar folk eller att jag är för mycket och på så sätt blir folk trötta på mig.
Jag hatar att se hur vissa kan höja på ögonbrynen när jag pratar eller när jag gör saker.
Jag är fortfarande jag men jag behöver få ner mitt hyperaktiva tänk.
Bristen på impulskontroll har ju fått mig att trampa i klaveret en och annan gång om man säger så.
Nu väntar jag på att bli kallad till ADHD-mottagningen där vi ska diskutera medicin och/eller terapi.
Vi får helt enkelt se var det landar.
Förhoppningsvis så blir det innan jul.

Att ha fått det bekräftat gör ju i sin tur att man ser allt mer av sitt beteende och just nu är jag inne i att det triggar min ångest lite.
För min hjärna går på ännu mer högvarv just nu där den analyserar ALLT jag säger och gör för att hitta om där är orsaker.
Låter jätte dumt jag vet.
Men det är verkligen så.
När man bli medveten om saker så börjar man se och hitta saker i ens beteende för att få en förklaring. (Tydligen)
Nåja. Jag är den jag alltid har varit och tänker inte ändra mig så där jätte mycket 😉
Jag är ju ändå rätt awesome som jag är.
I övrigt så flyter livet på som det brukar göra.
Det är en väldigt intensiv period just nu i vårat liv. Fråga mig inte varför. Eller så är det bara jag som inte riktigt kan hitta lugnet och sluta känna av stressen.
Men snart ska vi vara lediga!
För en gångs skull så ska jag banne mig vara ledig heeela jul och nyår.
Den ni!
Ha det nu bäst och så hoppas vi på att det inte dröjer lika länge tills nästa gång.