Ångest!

Varje gång jag fyller år så får jag lite av en ångest.

Inte åldersnoja utan ångest.

Min mamma var bara 57 när hon dog och vi barn var precis i det skedet i livet där man hade behövt sin mamma som mest.

Det är ofta jag tänker på hur mycket hon har gått miste om och på hur mycket mina barn hade behövt sin mormor.

Jag har precis legat hemma med covid. Visserligen så har den varit mild med tanke på hur den har kunnat te sig.

Men ändå.

Jag har legat i soffan här hemma i 8 dagar i sträck pga en feber som vägrar att ge med sig.

Man kan tycka att det inte är något att klaga över men för mig blir det väldigt ångest laddat.

När jag är sjuk en längre tid än vad som är normalt så börjar jag direkt tro att där är något riktigt fel….

Jag är inte rädd för att dö. Dö ska vi alla göra. Men jag vill inte låta mina barn och barnbarn gå miste om att ha sin mamma/farmor i sina liv.

Så när jag säger att jag hatar att vara sjuk så menar jag det verkligen.

Jag hatar det som triggas i mig när jag blir sjuk om så ”bara” en kraftig förkylning.