En gång….

I tiden hade man kunnat äta sin mat direkt från mina golv.

En gång i tiden hade man kunnat utföra operationer i mitt kök.

Idag ska jag vara glad om jag ens får rätt på kläderna jag ska ha på mig!

Jag har lite svårt att acceptera att detta är jag nu. Att jag inte orkar göra allt längre.

Folk som funnits i mitt liv i många år kan berätta hur mycket jag kunde få gjort på en dag. Det var tom så att jag ibland kunde städa och tvätta en hel natt och ändå ha energi dagen efter.

Nu klarar jag knappt av att åka och handla utan att jag är helt slut på energi.

Igår var det meningen att jag skulle handla till idag.

Jag orkade med 1 timme för att sen i lite små panik köra till mannens jobb så att han kunde ge mig en kram, gråta och få förklarat för mig att det är okej att jag inte orkar.

För mig är det inte okej! Det är ett fullkomligt misslyckande och jag vill bara dö.

Ja dom tankarna poppar upp så fort jag får lite motgångar. Jag hatar dom också för jag vill inte dö. Jag vill leva länge. Jag vill bara leva med ett huvud som är lite tyst.

Jag känner mig så himla besvärlig när jag behöver söka upp honom och när jag behöver ha hans hjälp.

Han säger att det inte gör något. Att jag inte är till besvär. Att han finns där alltid. Jag är så oerhört tacksam och lyckligt lottad för att jag har den mannen jag har.

Han finns i mitt liv av en anledning.

Att just han är min själsfrände finns det en anledning till.

Den högen hat legat där sedan i söndags och jag får inte ens ihop att lägga in det.

Det är tydligen inte för alltid det kommer att vara så här. Men jag kan då verkligen inte se att det finns ett slut på detta…..

Jag måste lära mig att sätta ribban lägre.

Jag måste lära mig att jorden inte går under för att sakerna inte blir gjorda.